Det börjar arta sig nu

Bloggen har varit tyst nu väldigt länge, och även om jag inte är jätte ivrig på att uppdatera i vanliga fall så har det ändå gått över tiden. Eller hur man nu ska uttrycka det. 

Sist jag skrev så talade jag om hus, flytt och litet nytt på hundfronten. Flyttat det har vi, men inte till ett eget hus. Utan det blev att hyra en av fyra lägenheter i ett hus på landet istället. Ligger väldigt nära trevliga naturområden, och utsikten är oförskämt fin. Elljusspår en 500meter bort, skoterled en 100meter bort, om ens det. Havet kikar fram omfamnad utav spektakulära högakusten klippor. Man befinner sig fortfarande i det där läget att man knappt tror att det är sant, att man bytt stadsmiljö till det här! Att det blev så förbaskat bra. Nästan en ofattbar kontrast på något vis. 

Gällande hundarna så har vi nu en fjärde medlem, Alphas ena kullsyster har fått flytta hem till oss. Söta Kira, som sedan länge varit en familjemedlem i mina ögon. Hon och hennes matte som dessutom är min allra närmaste vän bodde jag tillsammans med när Alpha och Kira var små. Så då när livet körde i hop sig för min vän och Kira behövde ett nytt hem kändes det som en självklarhet att hon skulle komma hit. Något annat hade varit otänkbart var min spontana känsla. Sen får vi helt enkelt se om det blir en permanent lösning eller om min kära vän kommer få möjligheten att ta hem sin ögonsten igen. 

Just nu är vi allihop i ett stadie utav tillvänjning. Vänja sig vid vårt nya hem och närmiljö, och jag hoppas nu att en period utav lugn väntar oss så vi får tid till att också njuta utan några tankar på bekymmer. Samt att få komma igång med saker och ting, forma vårt hem och ha tid och energi till att ägna oss åt våra intressen. Köra hund är en utav dom, och den som känns mest relevant just så här års. Jag hoppas och önskar med hela mitt hjärta att den snö som nu kommit får ligga. Inga isgator. Inget regn. Ingen upprepning av förra årets omöjliga skitvinter. Bara snö. Vacker vit och alldeles underbar snö! 

Sockersöta Kira i det vita vinterguldet :)

När vissa planer grusas tar andra form.

Bilder från en mysig skogspromenad med grabbarna.

Ja det har ju skett lite sedan sist jag uppdaterade bloggen. Hade först tänkt åka på SPHK's Rasspecial i Idre men en tråkig räkning från Norge dök upp och åt upp hela utställningsbudgeten (och mer där till). Men så här i efterhand, när man ser lite mera nyktert på det, och inte är upptagen med att fantisera över hur roligt det skulle bli. Ja då förstår jag att dels ser Alpha fortfarande eländig ut i sin päls, och med handen på hjärtat tror jag det hade blivit för mycket för honom att hantera. Han är ju ganska lättstressad bland folk fortfarande, och det är ju årets största utställning för Siberian Husky. Kanske liiiite väl att utsätta honom för det som första utställning. Shin däremot är ju lugn och älskar folk, uppvuxen delvis i storstad, så för hans del hade det ju gått fint även om också han aldrig blivit ställd förut. Däremot så är han lite i tunnaste laget, men fin päls, har en semi sommar/vinterpäls just nu.
Ironiskt nog så dök det upp oväntade pengar, så hade man bara vetat om det skulle jag ha haft råd att åka och titta på i vart fall. Aja, men så kan det bli ibland. Glad överraskning och välbehövliga pengar oavsett, även om det inte blev nån rasspecial för vår del. Men det kommer fler gånger! Nä, men, det vore skoj om man kunde komma igång att ställa. Jag vet ju om att jag har overzise hundar, men någonstans så känner jag att mitt syfte inte är att jaga efter utställnings championat utan mer komma i kontakt med folk. Se på fina hundar. Låta mina få socialiseras och träna på att ha mycket folk och andra hundar i rörelse runtomkring sig. Ja och förstås få bedömningar på dom, att dom är för stora vet jag redan - men det finns ju betydligt mycket mer med en hund, än bara hur stor den är.

Jag har skrivit tidigare om hur jag tänkt ta hjälp utav Johan när jag ska köra hundarna. Det kommer jag inte kunna få längre. Så måste försöka sköta detta på egen hand. Det är så att Johan har fått ett nytt jobb, vilket innebär att jag kommer vara ensam mycket i 6 månaders tid medan han är iväg och arbetar. På sikt kommer tjänsten innebära att han kan utgå ifrån hemmet, men just nu är det så här det kommer till att få bli. Men också att vi måste flytta! Så just nu kommer själva flytten bli en större prioritering i våra liv. Sälja lägenheten och förhoppningsvis köpa hus. Jag kan avslöja att vi har en fastighet i åtanke, lägesmässigt är det ett perfekt hus. Inga grannar! Och en 8km otrafikerad skogsväg i direkt anslutning till huset som löper som en halvcirkel runt. Perfekt då man ska starta upp säsongens träning tänker jag. Allmänt är läget helt fantastiskt. Väldigt mysigt och relativt mycket mark, 5,6ha närmare bestämt. Åkermark och skogsmark, vilket skulle passa oss utmärkt. Vi har ju drömmar om att även kunna hålla lite boskap i framtiden och pyssla med skogen. Jag hade till exempel jätte gärna sysslat lite med skogsvård som man gjorde förr i tiden, med häst. Ja vi får helt enkelt se, men det är en spännande period som väntar nu.

Sedan kommer det antagligen hända lite på hundfronten med, men det är planer och händelser som gör sig bäst att tala om längre fram.

Temperaturerna kryper neråt..

Men jag planerar ännu ingen dragträning, även om det nog är fullt möjligt att köra tidiga morgnar eller på kvällarna nu. Särskilt då det regnar som det gör i skrivandets stund, och ännu är kvällarna ljusa, något som det snart kommer bli ändring på så egentligen hade det varit fördelaktigt att komma i gång.. Köra i mörker är jag inte jätte förtjust i, inte enda sedan vi höll på att krocka med rådjuret förra hösten. Anledningen eller anledningarna till att jag tänker vänta är att det verkar som om min cykel har fått pyspunka på båda däcken, jag tror innerslangarna sjunger på sin sista vers. Dom har inte blivit utbytta på år! Vist, det går ju att fixa relativt smidigt och snabbt men tänker även som så att däcken ska bytas ut också... Ska köra med dubbdäck i början av vintern tänkte jag och man rekommenderar att köra in dom i god tid redan på hösten så dubbarna går in sig bra. Bromsarna måste också ses över, vajrar spännas till och kedjan snyggas upp och smörjas. Helt plötsligt blev det till ett mindre projekt och en större kostnad än ett par innerslangar.. Ids inte stressa allt för mycket över det och ekonomiskt ska underhållet inplaneras. Det blir så när man inte har så mycket pengar att svänga sig med. Hela augusti lär vi stå stilla i alla fall. Ytterligare en anledning till att inte skutta upp på cykeln och börja barmarksdraget redan ikväll är Alpha och hur störd han är i starter, han MÅSTE lära sig att invänta kör kommandot, det kommer inte vara en fråga om om utan när jag slår halvt ihjäl mig annars. Han har en vansinnig förmåga att tjuvstarta precis då jag ska upp på cykeln och det är ingen kul upplevelse alls, han är efterblivet explosiv och stark när han gör så och jag blir ofta rent av fly förbannad på honom och blåmärkena har varit otaliga, stora men också gett permanent intryck. På mitt högra ben har jag en skada i muskeln efter en sån vidrig start med Alpha, den ser ut precis lika dant som skadad jag har på högra armen efter att ha blivit sparkad av en häst... Galet... Men att jag blir arg är i sig inte är särskilt positivt, Alpha är så övertänd att han inte registrerar att jag blir arg men stackars Shin gör ju och han tar lätt ganska illa vid sig och blir hämmad av det, också jag tycker det är jobbigt att bli så chockerat arg. Har man bara kommit iväg vettigt en gång så är det sällan några större problem sen, så länge jag är snabb i starten, kan stanna många gånger och vattna eller annat och då inväntar Alpha kör kommandot relativt okej. Det har hänt någon enstaka gång att det blivit riktigt struligt, men det har varit ytterst sällan. Så ja, nu jävlar ska här tränas på detta och jag får börja med att träna honom ensam på det men göra det från fots. Det blir att cani-crossa och köra många, många repetitioner på just stå stilla och vänta på kommando, sedan så får jag ta hjälp av Johan som extra bromskloss om Alpha skulle få för sig att försöka explodera iväg när jag ska börja köra dom på riktigt igen. Spontant känner jag att jag borde införskaffa en mindre ATV så man kan känna sig riktigt trygg och säker, men det finns det inga pengar till just nu och förvaringen hade blivit ett bekymmer så då får man försöka lösa det på andra vis och en lydig hund som kan sköta sig är aldrig fel! Så lika bra att ta tag i det och vara konsekvent :)

  

Så skönt med promenad vänligt väder.

Vi tog en härlig tur idag, en liten utforskar promenad skulle man kunna säga. Jag, Shin, Alpha, sambon och hans Norrbottenspets Falcon. 

Jag har en längre tid velat utforska elljusspåren och skogsvägarna bortåt bondsjön, speciellt efter att i våras ha upptäckt att dragträning med hund är tillåtet vintertid på spåren där och efter en titt på områdeskartan över slingorna så upptäckte jag snabbt att man kan komma upp i sträckor på flera mil med lite pusslande. Så idag satte vi av bortåt för att göra en första koll, vart man bäst kan komma in och av från spåret. Det mest för att kunna minimera tidsspill i framtiden om man ska dit och tex dragträna, vill såklart kunna ta mig dit så fort som möjligt men också veta vart som kan vara lämpligt att avsluta. Den punkten blir alltid den jag i så fall strukturerar upp sträckor runtikring, att vi just ska avsluta där för att få en lagom promenadsträcka hem. Jag ska bege mig ut några gånger till i veckan och bege mig över på andra sidan vägen, spåren löper nämligen långt in i skogen på den sidan och lyckligtvis finns det en bred gångtunnel så man slipper bekymra sig om trafiken. Fantastiskt eller hur?! Där har man verkligen tänkt till. 

Det har varit soligt med fläktande vindar idag, runt 20 grader, så lite svettigt var det såklart men helt underbart i förhållande till hur det varit större delen av sommaren. Att man bara kan röra sig utan att drabbas av en värme som gör att man vill lägga sig ner och bara avlida känns som totalt frihet. Gud så man har varit begränsad innan! Nått löjligt mycket. Men nu är det slut på det :-D äntligen! 

På vägen hem tog vi oss ett dopp i sjön och jag får säga att vattnet var riktigt behagligt, nästan snudd på varmt. Skönt för hundarna också att få svalka sig lite :-) stranden är väldigt liten så vi hade tur att det var folktomt just då, även om där inte råder hundförbud kan jag inte låta bli annat än att känna mig lite dum och påträngande, som om man kanske inte borde "störa" om någon annan redan skulle vara där. Just denna badplatsen upptäckte vi nyligen, vilket egentligen är lite synd för hade man vetat om den tidigare hade man kunnat gå dit i alla fall kvällstider för att simträna hundarna då när värmeböljan kramade Sverige. Bättre sent än aldrig dock. Vi lär hinna med ett par simträningar innan det blir för kallt och dragträningen påbörjas istället.

 

Yes I am a teenager, it is easy to be misunderstood.

Alpha is nearing two years of age and it is only three months left until his birthday which is in November. I have to say this dog has proven to be a real challenge for me, and he still is. I am glad he wasn't my first dog and that I got the opportunity to get familiar with the breed and dogs in general before he entered my life. I do not exaggerate when I tell you this dog got bottomless energy - nothing is ever done calmly by this fellow. I know a lot of his manor comes down to him being a teenager, but also traits that complicate things from time to time. He needs a lot of time and patience. I absolutely love him, and I haven't shared a bond this strong with an animal since my childhood. Yet, I often struggle to know what strategy to take when his behavior proves difficult for me to go about in the right way. He is big and strong, reactive and easy to set off into building stress. At the same time he is both stubborn (yes for real) and soft as cotton. He was quite fearful and insecure as a puppy. Sensitive I guess.
A couple of weeks ago I felt we hit a wall and I didn't see any way out of what was happening as it been going on for quite a long time. Alpha have been acting rude towards the others, not respecting their signals and been going about guarding space from them. Jumping on them to get them to move, barked at them, raised his tail and neck hairs whenever they approached areas he "controlled". I've gone about it in a way where I intervened, preferably before he reached them, told him to quit it - with his determination this could go on for what felt like forever and he went spiraling into high levels of stress. Me constantly having to pay attention to what he was doing, getting up to hindering him acting like a barrier between him and the others. Just in the beginning of summer I started to notice that Shin did everything he could to avoid Alpha, he looked away, tried to make himself as small as possible, but when they were near each other I could sense the situation were uncomfortably tense - Shin will not back down if it comes to anything confrontational and he's fed up, I know this from experience. So I knew a fight were never far away when the two of them happened in a confrontational situation. Alpha is not a puppy anymore and now got the integrity and self awareness to back himself up. I have a no fight rule here, which they know, they're still dogs however. Shin also began to not answer Alphas play invitation, which is not strange seeing how much trust goes into dogs playing. Shin did and still does not trust Alpha. This in return seemed to tick him off even more into bullying Shin.

On Time-Out.

I said to myself this cant continue, clearly I am doing something wrong and I wish to solve this before it becomes unsolvable and I end up with two dogs who can't stand each other. I turned to a positive reinforcement training group on FB, they focus on up to date approach to dog training and behavioral practice with emphasis on methods, techniques and applications which are scientifically based and ethically balanced. I am very picky with this now a days, I want to teach not punish and suppress. Something I still work on practicing. Old stripes and that shit Cesar Millan I'm afraid. I am ashamed I thought he was someone to listen to regarding how dogs behave and work.

I got a lot of interesting feedback and tips, and the one tip that stuck with me that I felt might work for Alpha is to use a form of 'time-out' tactic. Which means that when I feel he is having difficulties listening to what I am asking of him when he goes after the others in a rude way, I simply remove him completely from the situation. I give him time to calm down and rid himself of the stress, and the other dogs wont have to feel bothered by him or be uncomfortable. I prevent the situation to escalate in other words. The key is to not make a big deal about it. Not say anything, not feel mad or frustrated (if I feel like that I have let it get too far) just calmly lead him somewhere else. In our case I let him stay in the hallway with a gate so he still can see all of us. Sometimes I stay with him just cuddling and do something just him and me to help him shift focus. I have noticed he is starting to calm down very fast now, usually within a minute or two. I can barely believe it to be honest. He feels truly relaxed when coming out from his time-out, something I never achieved with my previous strategy. I've seen a huge change just in a few weeks. What I am seeing is that its easier for him to listen to me from the start. He guard less. He is being a bit less rude, it is a lot less intense, which is amazing! I can already feel Shin being a bit more relaxed around him, but we still have a long way to go in repairing the trust in their relationship. I don't let them play yet, but I do swim them together, walk them together, once the temperature allows it I'll run them together. Trying to only let them have positive experiences with each other.

I also got the advice to focus even more on training him to better control his impulses, challenge him with having to wait before getting to do things that is valuable to him. Slowly teaching him to be more patience and instead of immediately rush in his actions look to me for instructions and guidance. We have started with small and quite simple things, such as waiting for a "okay" before going in or out the door - they still always walk in front of me, go in and out before me etc. I try and remember to let him seek my attention now and then, something he is quite good at since puppy hood - it can be when we are out on a walk, and he is pulling towards a tree for example. I just stops, say nothing, simply stands there and when he gives me eye contact we keep it for a few seconds then move forward. With time I'll give him harder challenges. Start small, make sure he succeeds with what I am asking of him.
Going through this I have came to a realization, I probably need to work with him a lot. Just him and me, outside, teaching him tricks and do more of that classical obedience thingy. Don't get me wrong, Alpha is a well behaved dog with and around people - a bit jumpy perhaps, and intense. He is not a problem with other dogs in general either, no aggression or fear, it is the home situation that haven't been any good. Why it haven't been I put on myself, I am quite sure that I have misunderstood him a lot of times, even if I have understood whats been going on in front of me. Understanding what you see is only one piece of the puzzle, yet a very important one. I think he needs to get to know himself, grow up but also we need to get to know each other - find out how to work as a team. In our case I don't believe we will get there unless we work together more closely with something that's a team challenge for us - dog and human, both equally as important for success. Usually I would say we'd get to know each other through mushing and spending time both indoors and out on walks, but Alpha is a lot of times stuck with himself in his head - forward, forward, forward. What's next, what's next, what's next. That's whats going on in there, and he is hard to reach when in that mindset. Perhaps he will evolve into a superb command dog if we do this, he is already the muscle and the motor, so it would be a wonderful bonus :)

Det blev inte riktigt som man hade tänkt sig.

Nästan varje år vid den här tiden blir jag ofta lite dyster, för även om hösten aldrig har varit så nära så känns den plötslig som en evighet bort. Jag blir lätt lite gnälligt känslosam så där, frustrerad och ganska uppgiven stundtals. Smått uttråkad. Tankarna vandrar lite förstrött men kommer mer och mer in på framtiden, och det som är så typiskt för oss människor. Dåtid. Jag funderar mycket på hur saker och ting inte blev som tänkt, hur tingestar som är bortom min kontroll påverkat mer än vad jag tycker om. Det som snurrar mest nu är att i början av sommaren, som var riktigt kall och regnig, gick jag och väntade på lite högre temperaturer så den simträning jag hade tänk ut för hundarna skulle kunna sätta i gång. Jo jo, nog blev det varmare alltid som vi alla vet om. Till och med för varmt. Har inte blivit någon träning värt att nämnas ännu och istället står jag här med hundar fulla utav överskottsenergi och dålig kondis. Blä vill jag säga, bara riktigt kräka ur mig och vara sur. Värmen i sig är avskyvärd (om ni frågar mig) men hade kanske inte varit ett lika stort bekymmer om det inte vore för det fruktansvärt typiska faktumet att vi inte har en bil. Den förra gick sönder och var bortom all räddning, gav tillslut bort den och har inte haft råd att köpa en ny ännu. Så här har vi suttit, isolerade i en svettig lägenhet med tossiga hundar, 4km ifrån hundvänlig badplats. Till råga på allt längtar jag så sjukt mycket till hösten, sjukt! Hjärtat gör nästan lite ont. 

Huuua.. Sur tänker och kommer jag nog vara ett tag till. Ända tills tempen sjunkit och det är möjligt att gå och börja simma dom, känna att dom fått ur sig den värsta energin och börjat förbättra muskulatur och kondis. Bara att kunna ta en härlig långpromenad hade betytt så mycket. Riktigt saknar naturen känner jag. Lyckligtvis ser det lovande ut precis runt kröken *peppar peppar*. 

/gnälltrollet Sandra

The biggest arctic wildfire raging in 40 years, scorching heat weeks on end. Thunderstorms causing flash floods in some counties and a record breaking 178 663 lightning strikes during one day in Scandinavia (47 901 in Sweden alone).

This summer so far... I lack words for it. It is like its the upside down world here right now, and I can't describe how unseasonably hot its been and how extreme the weather is all over Sweden - still am I have to add. I experienced my first (as I can remember) tropical night last summer, down in the southern parts when I still lived there. How I remember last summer, it were quite hot in August and we didn't get rain for weeks, but I can't remembering experiencing anything like this before. I now live in the Northern parts of the country, so far we've had several tropical nights and yesterday were one of those 22°C at 2am. Otherwise we've had temperatures ranging between 28-36°C locally during the days, barely any rain to speak off where I live. I dare not write how hot its been in the sun some days. This is insane, and this extreme summer followed one of the worst winters in a long time, it was wet, icy and troublesome, and several sled-dog races were either forced to cancel or move. Highly unusual.

We've had a couple of forest fires around here, all of them under control and extinguished within hours or a day - smaller forest fires are quite common in these parts of Sweden during summer. What is not common is the nightmarish arctic wildfire raging in the regions of Sala right now. It is the biggest in 40 years covering a area of 15,000 hectares — about equal to 21,000 football fields or 57 square miles. So far. Wildfires like these are complicated since it appear to have engaged the basement layer. As with other recent Arctic fires in permafrost or near permafrost zones, areas well below the surface soil zone are involved, resulting in risk of a very intense, long time-scale event. It can take months to completely extinguish a fire like this.
My heart goes out to all those families living in the area, I cannot fathom how terrible it must be to flee your homes not knowing what you'll return to once this terror is over. Unfortunately the fire claimed its first victim last night, a young man, and left one severely injured rushed to the hospital when they were found. My thoughts goes out to the families. I pray no more gets injured or loses their lives. 

Photo Source: Aftonbladet & Lars Matti

Wildfire in the area of  Sala 

Wildfire in the area of Sala

Presentation - Del 1

Grabbarna och jag på Gådeå berget.

Jag kan ju börja med mitt namn och vart jag bor någonstans. Sandra heter jag och bor i Västernorrland, Härnösand. Är född och uppvuxen i Småland, har också bott i Skåne under ungefär 8:a år innan det tillslut blev Småland och sedan vidare till Härnösand. Så med andra ord har det blivit en del flyttande genom åren.
Finns kanske inte så hemskt mycket intressant att skriva om sig själv, man skriver ju hellre om hundar än om sig själv eller hur? Men om jag ska dra lite kort om mig själv och mina intressen så är det föga förvånande rasen Siberian Husky. Naturligt då följer draget med på köpet, men för min del har även intresset för avel och genetik, arv och funktion vuxit sig större i och med rasens inträde i mitt liv. Som person tenderar jag till att vara lite introvert i sociala sammanhang men är gärna den som lyssnar och observerar, tar det lugnt och stressar helst inte över saker och ting. Åsikter, det däremot, det har jag väldigt gott om :)

Är ifrån början en häst tjej, Arabiska Fullblod var och är fortfarande favorit rasen. Det många inte vet om mig är att jag har en egen uppfödning, en mycket trevlig arab valack som jag sa adjö till då jag flyttade ner till Skåne. Han ägs och tävlas framgångsrikt i distansritt utav Charlotte Tillman i Växjö sedan ett par år tillbaka. Han var min första häst och med stöd och vägledning utav min styvmor fick jag välja hingst åt det sto hon lånat mig, och lyckat blev det. Kan stundom sakna hästarna och det livet, men med handen på hjärtat så är draget och Sibbar bättre lämpat till mig. Dom passar som handen i handsken som man brukar säga.

Neo, eller Starax Boss som han heter kom som omplacering till mig och min dåvarande sambo i slutet på 2008. En go och trevlig kastrerad grabb som är min första kontakt med rasen. Jag visste inte mycket om Siberians då, mer än att dom är slädhundar. Min nyfikenhet växte och jag började läsa på och göra efterforskningar allt eftersom jag och Neo lärde känna varandra. Hösten året där på började jag dragträna men upptäckte ganska så fort att det var inte att springa Neo brann för. Lite roligt så där ibland, på hans villkor och kortare turer men uppvisade aldrig den där härliga förväntan man kan se hos många arbetande slädhundar när dom förstår att det är jobba som är på G.
Jag däremot hade vid det här laget blivit helt såld på tanken om att köra hund, allt det jag läst om rasen och deras brukssyfte hade etsat sig fast i mitt inre och planer på att skaffa en till mer dragvillig Siberian började ta form. Neo bor inte längre med mig, utan stannade kvar hos mitt ex när vi bröt upp vilket var ett gemensamt beslut, idag bor Neo med en annan familj som tog över honom efter att dom mist hans kullbror allt för tidigt i sjukdom. Tack Iréne Ax på Starax för förtroendet, utan denna kille är det inte säkert att jag hade upptäckt vilken fantastisk ras Sibben är.

Fortsättning följer...

Jag och Neo.

Ute på en utav våra mer lyckade dragturer.

Alpha (Journey Dogs Winter Force)

Ja vad ska man säga om Affe Baffe egentligen? Annat än att han är den där hunden man köpte för att han charmade en direkt som den vita lilla "kossan" han var med sina söta svarta fläckar. Dom är ju allt annat än vackra små varelser just då i det där nyfödda stadiet, men honom ville jag ha. Dessutom var jag i ett ganska desperat behov utav en till hund, dels för att jag kände att jag ville utvecklas vidare i dragträningen men också på grund utav att Shin började visa tydligare och tydligare tecken på att han saknade sällskap. Hade först planer på att ta en vuxen omplacering ifrån Vox Celesta's, men i och med att jag dels hade katter och inte kunde erbjuda hundgård föll valet på Alpha i slutändan.

Jag fullkomligt älskar denna bedrövliga och eländiga hund. Han är som han är och det är just det som är så fantastiskt med honom. Han är störig, han snackar jämt, han skäller, han piper och gnäller tills man listat ut vad det är han vill, han drar i kopplet och är sjuuuukt brutalt vansinnigt stark. Han lyder inte (bara om han verkligen måste), han är en riktig liten retsticka mot dom andra hundarna och han är alldeles, alldeles underbar! Alpha är min absoluta favorit hund genom tiderna, so far. Till trotts att han får mig att ibland helt enkelt bara vilja lägga mig ner, ge upp och nästan dö på fläcken. En enorm personlighet som både syns, hörs och brakar farm genom livet. Men han och jag funkar ihop, våran kemi stämmer väl överens. Trotts sin olydnad är han en mycket kontaktsökande individ, och det går att få honom till att vara extremt samarbetsvillig så länge mat är med i bilden. Hehe.

Alpha är ganska så omogen fortfarande, och styrs mycket utav spontana impulser. Han växte klart i skelettet väldigt fort, innan han hade hunnit fylla 1 år och jag kan fortfarande uppleva honom lite klumpig och ograciös. Det kommer ta tid för honom att mogna och på riktigt växa in i sin kropp. Troligtvis kommer det även ta ganska lång tid för honom att bli vuxen mentalt. Han är ganska så valpig och busig, har inte tid att vänta och har liksom bråttom överallt. Som draghund är han målmedveten, Alpha travar sällan och ytterst motvilligt och man får köra långsamt för att få ner honom i trav. Han vill helst galoppera, och öka farten hela tiden, han sliter som ett djur och ger inte upp i första taget. Han är en draghund som ständigt vill ha mer, han kan vara trött men han vill ändå springa igen efter en liten stunds vila. Jag älskar att köra honom, om man bortser från att han kan vara stökig i starter - vilket resulterat i en del blåmärken. Det är ta mig tusan inte lätt att starta två starka han hundar ifrån en mountainbike!

Nackdelen med honom just nu är hans omognad, han vill mycket men har inte riktigt mental kapacitet till att orka hålla fokus när han blir lite trött. Inget som jag klandrar honom för, det är snarare förväntat av en sådan ung hund att vara sådan och det får man ta hänsyn till. Det kommer bli mycket intressant att köra honom nästa dragsäsong.

Journey Dogs Winter Force, reg nr: SE62121/2012

Shin (Vox Celesta's Seishin)

Shin är min andra Siberian Husky, men min första egen inköpta och första egna hund sedan valp. Han är köpt ifrån Hélène Moubis på kenneln Vox Celesta's som ligger strax utanför Hammerdal i Jämtland. En uppfödare som även blivit en kär vän. Vi fick kontakt innan den kull som Shin är ifrån planerades och har haft kontakt enda sedan dess. Jag minns vårat första samtal och hur jag la på den kvällen med en känsla utav att jag funnit en likasinnad människa och en nära vän. Den känslan visade sig vara helt rätt och riktig, något som jag skattar mig lycklig över.

Shin är alla gästers favorit, han är en oerhört social individ som fullständigt älskar mänsklig kontakt. Han vill helst alltid vara väldigt nära, och visar väldigt tydligt att han inte vill att man ska sluta klappa; detta genom att luta sig mot handen, lägga sitt huvud i ens knä, buffa på ens händer eller om man ignorerar honom genom att ta sin tass och försöker dra tills sig uppmärksamhet. Bokstavligen, drar till sig din hand.

Han är inte en hund med ett behov utav att hävda sig eller ta plats, men han besitter hög integritet. Vilket kan vara besvärligt emellanåt då han gärna svarar upp på andra hundars utmaningar. Han reagerar även starkt mot hundar som är dåliga på signalspråk/hundspråk och som beter sig ohyfsat - men är inte svår att bryta om dispyter eller bråk skulle uppstå. Han lyssnar och ger gärna över ansvaret till människorna som finns runt ikring honom. Överlag är han en bekymmersfri individ som mer än gärna är till lags, och han är även en väldigt känslig hund för vilken sinnesstämning man som ägare befinner sig i. Han tar väldigt illa vid sig när man uppvisar frustration eller tappar humöret, och det spelar ingen roll om det är mot honom eller inte som känslorna är riktade.

Som draghund är Shin helt otrolig på att ta kommandon och utan att skryta så kan jag lita på honom till 100%. Särskilt om jag kör honom som ensamhund, den trygghet jag känner med honom är obeskrivbar. Shin behöver ingen väg framför sig, utan jag kan styra honom i zigg zagg över öppna gräsplaner, i djupa skogar mellan träd, snår och ris. Han lyssnar även på fartkommandon, vilket betyder att jag kan öka eller sänka farten med hjälp utav honom. Shin lever för att samarbeta och vara till lags. Det som kan vara negativt med Shin under dragträning är just det att han är känslig. Han vill vara mig till lags men samtidigt visar han oerhörd hänsyn till den andra hunden och kan pga detta ibland vilja lyda ett kommando men har inte mod nog att genomföra det om den andra hunden vill annorlunda. Dessutom kan han bli något osäker, och slaka på linan om jag tillrättavisar en annan hund muntligt - då Shin tror att det är riktat mot honom. Så jag måste ständigt tänka på hur jag väljer att lägga tryck i orden, och hur jag uttrycker mig under träning.

Vox Celseta's Seishin - reg nr: SE35615/2010