Nästan varje år vid den här tiden blir jag ofta lite dyster, för även om hösten aldrig har varit så nära så känns den plötslig som en evighet bort. Jag blir lätt lite gnälligt känslosam så där, frustrerad och ganska uppgiven stundtals. Smått uttråkad. Tankarna vandrar lite förstrött men kommer mer och mer in på framtiden, och det som är så typiskt för oss människor. Dåtid. Jag funderar mycket på hur saker och ting inte blev som tänkt, hur tingestar som är bortom min kontroll påverkat mer än vad jag tycker om. Det som snurrar mest nu är att i början av sommaren, som var riktigt kall och regnig, gick jag och väntade på lite högre temperaturer så den simträning jag hade tänk ut för hundarna skulle kunna sätta i gång. Jo jo, nog blev det varmare alltid som vi alla vet om. Till och med för varmt. Har inte blivit någon träning värt att nämnas ännu och istället står jag här med hundar fulla utav överskottsenergi och dålig kondis. Blä vill jag säga, bara riktigt kräka ur mig och vara sur. Värmen i sig är avskyvärd (om ni frågar mig) men hade kanske inte varit ett lika stort bekymmer om det inte vore för det fruktansvärt typiska faktumet att vi inte har en bil. Den förra gick sönder och var bortom all räddning, gav tillslut bort den och har inte haft råd att köpa en ny ännu. Så här har vi suttit, isolerade i en svettig lägenhet med tossiga hundar, 4km ifrån hundvänlig badplats. Till råga på allt längtar jag så sjukt mycket till hösten, sjukt! Hjärtat gör nästan lite ont.
Huuua.. Sur tänker och kommer jag nog vara ett tag till. Ända tills tempen sjunkit och det är möjligt att gå och börja simma dom, känna att dom fått ur sig den värsta energin och börjat förbättra muskulatur och kondis. Bara att kunna ta en härlig långpromenad hade betytt så mycket. Riktigt saknar naturen känner jag. Lyckligtvis ser det lovande ut precis runt kröken *peppar peppar*.
/gnälltrollet Sandra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar