Temperaturerna kryper neråt..

Men jag planerar ännu ingen dragträning, även om det nog är fullt möjligt att köra tidiga morgnar eller på kvällarna nu. Särskilt då det regnar som det gör i skrivandets stund, och ännu är kvällarna ljusa, något som det snart kommer bli ändring på så egentligen hade det varit fördelaktigt att komma i gång.. Köra i mörker är jag inte jätte förtjust i, inte enda sedan vi höll på att krocka med rådjuret förra hösten. Anledningen eller anledningarna till att jag tänker vänta är att det verkar som om min cykel har fått pyspunka på båda däcken, jag tror innerslangarna sjunger på sin sista vers. Dom har inte blivit utbytta på år! Vist, det går ju att fixa relativt smidigt och snabbt men tänker även som så att däcken ska bytas ut också... Ska köra med dubbdäck i början av vintern tänkte jag och man rekommenderar att köra in dom i god tid redan på hösten så dubbarna går in sig bra. Bromsarna måste också ses över, vajrar spännas till och kedjan snyggas upp och smörjas. Helt plötsligt blev det till ett mindre projekt och en större kostnad än ett par innerslangar.. Ids inte stressa allt för mycket över det och ekonomiskt ska underhållet inplaneras. Det blir så när man inte har så mycket pengar att svänga sig med. Hela augusti lär vi stå stilla i alla fall. Ytterligare en anledning till att inte skutta upp på cykeln och börja barmarksdraget redan ikväll är Alpha och hur störd han är i starter, han MÅSTE lära sig att invänta kör kommandot, det kommer inte vara en fråga om om utan när jag slår halvt ihjäl mig annars. Han har en vansinnig förmåga att tjuvstarta precis då jag ska upp på cykeln och det är ingen kul upplevelse alls, han är efterblivet explosiv och stark när han gör så och jag blir ofta rent av fly förbannad på honom och blåmärkena har varit otaliga, stora men också gett permanent intryck. På mitt högra ben har jag en skada i muskeln efter en sån vidrig start med Alpha, den ser ut precis lika dant som skadad jag har på högra armen efter att ha blivit sparkad av en häst... Galet... Men att jag blir arg är i sig inte är särskilt positivt, Alpha är så övertänd att han inte registrerar att jag blir arg men stackars Shin gör ju och han tar lätt ganska illa vid sig och blir hämmad av det, också jag tycker det är jobbigt att bli så chockerat arg. Har man bara kommit iväg vettigt en gång så är det sällan några större problem sen, så länge jag är snabb i starten, kan stanna många gånger och vattna eller annat och då inväntar Alpha kör kommandot relativt okej. Det har hänt någon enstaka gång att det blivit riktigt struligt, men det har varit ytterst sällan. Så ja, nu jävlar ska här tränas på detta och jag får börja med att träna honom ensam på det men göra det från fots. Det blir att cani-crossa och köra många, många repetitioner på just stå stilla och vänta på kommando, sedan så får jag ta hjälp av Johan som extra bromskloss om Alpha skulle få för sig att försöka explodera iväg när jag ska börja köra dom på riktigt igen. Spontant känner jag att jag borde införskaffa en mindre ATV så man kan känna sig riktigt trygg och säker, men det finns det inga pengar till just nu och förvaringen hade blivit ett bekymmer så då får man försöka lösa det på andra vis och en lydig hund som kan sköta sig är aldrig fel! Så lika bra att ta tag i det och vara konsekvent :)

  

Presentation - Del 1

Grabbarna och jag på Gådeå berget.

Jag kan ju börja med mitt namn och vart jag bor någonstans. Sandra heter jag och bor i Västernorrland, Härnösand. Är född och uppvuxen i Småland, har också bott i Skåne under ungefär 8:a år innan det tillslut blev Småland och sedan vidare till Härnösand. Så med andra ord har det blivit en del flyttande genom åren.
Finns kanske inte så hemskt mycket intressant att skriva om sig själv, man skriver ju hellre om hundar än om sig själv eller hur? Men om jag ska dra lite kort om mig själv och mina intressen så är det föga förvånande rasen Siberian Husky. Naturligt då följer draget med på köpet, men för min del har även intresset för avel och genetik, arv och funktion vuxit sig större i och med rasens inträde i mitt liv. Som person tenderar jag till att vara lite introvert i sociala sammanhang men är gärna den som lyssnar och observerar, tar det lugnt och stressar helst inte över saker och ting. Åsikter, det däremot, det har jag väldigt gott om :)

Är ifrån början en häst tjej, Arabiska Fullblod var och är fortfarande favorit rasen. Det många inte vet om mig är att jag har en egen uppfödning, en mycket trevlig arab valack som jag sa adjö till då jag flyttade ner till Skåne. Han ägs och tävlas framgångsrikt i distansritt utav Charlotte Tillman i Växjö sedan ett par år tillbaka. Han var min första häst och med stöd och vägledning utav min styvmor fick jag välja hingst åt det sto hon lånat mig, och lyckat blev det. Kan stundom sakna hästarna och det livet, men med handen på hjärtat så är draget och Sibbar bättre lämpat till mig. Dom passar som handen i handsken som man brukar säga.

Neo, eller Starax Boss som han heter kom som omplacering till mig och min dåvarande sambo i slutet på 2008. En go och trevlig kastrerad grabb som är min första kontakt med rasen. Jag visste inte mycket om Siberians då, mer än att dom är slädhundar. Min nyfikenhet växte och jag började läsa på och göra efterforskningar allt eftersom jag och Neo lärde känna varandra. Hösten året där på började jag dragträna men upptäckte ganska så fort att det var inte att springa Neo brann för. Lite roligt så där ibland, på hans villkor och kortare turer men uppvisade aldrig den där härliga förväntan man kan se hos många arbetande slädhundar när dom förstår att det är jobba som är på G.
Jag däremot hade vid det här laget blivit helt såld på tanken om att köra hund, allt det jag läst om rasen och deras brukssyfte hade etsat sig fast i mitt inre och planer på att skaffa en till mer dragvillig Siberian började ta form. Neo bor inte längre med mig, utan stannade kvar hos mitt ex när vi bröt upp vilket var ett gemensamt beslut, idag bor Neo med en annan familj som tog över honom efter att dom mist hans kullbror allt för tidigt i sjukdom. Tack Iréne Ax på Starax för förtroendet, utan denna kille är det inte säkert att jag hade upptäckt vilken fantastisk ras Sibben är.

Fortsättning följer...

Jag och Neo.

Ute på en utav våra mer lyckade dragturer.